Vi får inget gratis, vi får inte massa pengar insatta på kontot utan jobb, mat som fylls på gratis i kylen, väskap måste jobbas på och kärlek måste vårdas.

Vi har också kroppseget lyckohormon, detta är inget som fylls på gratis heller utan vi måste fylla på hjärnan själva. Detta kan man göra själv med olika metoder eller få hjälp med om man tex är deprimerad. Tabletter mot depression finns och ska vara väldigt bra. Men sånna får jag inte ta.

Man kan använda droger i olika former också, jävligt bra! (inte) det är kortsiktigt och väldigt härligt för hjärnan i just det ögonblicket, men som sagt VÄLDIGT kortsiktigt. Nackdelen med droger är inte bara att det är jävligt olagligt, men hjärnan bryts ner bokstavligen, varje gång du tänder av så blir du ÄNNU mer depp än när du fick i dig drogen typ tusen ggr värre, och då MÅSTE du fylla på igen, hjärnan, hjärtat och kroppen får alltså skjuts rakt upp i himmlen och rakt ner i backen om och om igen. Resultatet av detta är att du dels blir beroende, hjärnan vill ha mer "lycka" och det får du inte om du inte fyller på med något, drogen är väl första tanken.

Det finns droger som inte dödar dig direkt, vissa droger kan du NÄSTAN inte ta en överdos av vilket gör att dom som brukar tycker det är ofarligt och ja.... Bara ren jääävla idioti. Googla bara så ser man.
Kort/långvarigt användande kan ge psykoser, djup depression paranoida tankar, Ekonomin krashar, man isolerar sig.... Och många avslutar sitt liv, så jävla deprimerad blir man. Listan kan göras lång. DETTA ÄR INGET JÄVLA HITTEPÅ!!!! De som säger annat är helt jävla dumma i huvudet. Droger dödar på ett eller annat vis.

Något min hjärna älskar är dessa kickar, tyvärr inte i lagom form. Men idag ska jag starta om min kropp, fylla på med den bästa sorten, träning! Jag älskar det! Jag älskar att springa, gå, cykla och pressa mina muskler till det yttersta. Det är bra om man är ledsen, arg, glad, trött, har ont någonstans eller bara vill koppla bort omvärlden. Man kan inte förlita sig på piller eller att läkare osv ska göra jobbet! Mediciner är ett måste men de kan bara göra halva jobbet.

Kl 11 ska jag träffa instruktör. Minnet är katastrof så jag behöver få lite koll igen haha. Och shit vad jag längtar!!!
Målet är nu bara att ta sig iväg en gång per vecka. Blir det mer är det bonus.
Lagom.

Just nu känns det bra i kropp, själ och hjärna.

KÄÄÄÄÄMPA!!!!!

Ingen hemlighet precis att jag inte mått så jävla bra, på så jävla lång tid. Hamnade på Malmös psykiatriska mottagning igårkväll. Jag gav det en andra chans, man måste ju göra det!

Jag fick ett rum fort, vid 18.00 ca Läkaren på psykakuten lyssnade, hon försöker göra det hon kan och förstår att jag behöver vara kvar där, hon verkade faktiskt vara äkta! Men det är tamig fan lika illa om inte värre uppe på avdelningen. Helt jävla vidrigt!! om jag ska beskriva det.

Jag försöker göra det jag kan förändra min situation, jag har acceptans, tålamod och ickedömmande mot personalen. Vissa är så jävla fina men en/två personer kan inte ta hand om 20 patienter.

Men när man själv jobbat med människor som på olika vis har det tufft blir jag faktiskt förbannad på deras form att göra det som ska kallas arbete. Det är ren förvaring! Jag blev lovad extra tillsyn från den minut jag fick rummet. De gånger jag fått tillsyn var vid två tillfällen, för att ta blodprov igår vid 20 och idag vid 8, hur jääävla svårt ska det vara att sitta 10 min extra och bara lyssna. Jag kräver inga mirakel. Men Ingen tar sig tid att prata öht. Man får inte ögonkontakt med personalen i korridoren, ber man om något så swishar de förbi en som man inte existerar, jag blev jättedålig inatt, suuuperförkyld och fick knappt luft. Jag fick en filt och halv panodil, SUUUCK är jag 3 år gammal? Skötarna sitter och glor på tv med dementa åldringar, det är jobb det med. Men det blir fel i längden.

Igår blev jag lovad att sätta in Lithium inne på avdelningen. Överläkaren hångarvar lite fint och säger att "sådär funkar det inte" Blir inget med det heller.

Och vad i helvete gör jag här då??? Ingen pratar med mig, ingen är intresserad att ens försöka ta kontakt, när jag gör mitt bästa så "vänta lite, jag ska bara....." Annars tänker jag att man som personal kanske säger "ett ögonblick jag lovar att återkomma"

Var finner jag acceptans? Har du ett brutet ben så tas smärtan och det brutna hand om, men om du har så jävla ont i själen? När det svarta hålet blir så svart att det liksom blir tomt? vad gör man då?

Det är precis detta som gör att man undviker psykiatrin. Jag har suttit i timmar på akuten pga urinvägsinfektion, men när mina tårar inte slutar rinna, när jag mår så dåligt att man knappt får luft då drar man sig ändå för att söka hjälp. Men precis som fysisk smärta går det till slut inte längre man kan inte stå ut och man vill ha hjälp. Men ja....

Man är stark när man inte ger upp sägs det.

Helgen har nästan passerat nu. Det har varit ganska stabilt länge men i torsdags hände något, vad vet jag och varför med. Det enda jag kan påverka är vad jag ska göra åt det. Försöker gå ut, försöker distrahera mig och se framåt, försöka tänka att INGEN någonsin ska få komma in i mitt liv och förstöra igen.

Mina snabba svängar är tillbaka och då kan jag inte filtrera bort den jäveln som hela jävla tiden äter sig in i mig, genom att låta mig påverkas så vinner h*n. Men va faaaan ska jag göra??? att blocka hjälper inte då tar h*n andra vägr. Och mer och mer faller jag sakta men säkert.

Jag har inte förstått att det är depression som varit på ingång och i fredags kändes det bra och en kompis kom över. Igår fm mådde jag ok, men jag faller allt eftersom dagen som går. Jag lyckas hålla masken när Albin var här. Och det känns ändå gott i hjärtat.

Många hänger nog inte med i svängarna och då kan ni föreställa er hur det är att gå i mina skor. Glad, trasig, glad, trasig.... så håller det på. Mitt närminne är katastrof, hjärnan kokar eller nått, hjärnan tar stryk så in i helvete. Helt slut är jag, håglös tappar livsgnistan. Känner att detta är inget liv att leva, det finns INGET bra med att vara bipolär. Det är ett rent jävla helvete. Denna sjukdom räknas som en av de tio dödligaste sjukdomar.... Jag förstår varför nu. Flera har sagt att jag borde läggas in igen, men så funkar inte livet heller, man måste överleva i sin egen miljö, lära sig stå emot det jobbiga, ta kontroll över demonerna. På psyket är det riktigt vidrigt!! De tar ifrån dig allt vad värdighet heter. Du får inte ens ha skosnöre pjuxen eller mobilsladd, tror snarare mobilsladden släpper innan du dör typ. Och man får dela rum med patienter som är i ännu sämre tillstånd.
Jag vaknade av att de flyttade runt nin säng NÄR jag sov!!! Vafan är det, var är känslan för min integritet? nej tack!!! Jag stannar hellre hemma.

Känns riktigt skit idag med, Inser själv att min medicin inte funkar alls, har maxdos nu och ändå är jag tillbaka i rapid cykle. Skitliv ärligt talat. Kunde likagärna stannat i det helvetet jag levde i innan (nej det är inte sant, men känns så)

Vill verkligen poängtera att inte fråga andra om mitt mående, fråga inte min mamma, pappa eller ungarnas pappa FRÅGA MIG!!!! Är ni oroliga, FRÅGA MIG.

Det är inte farligt att fråga mig, jag lovar!