Ingen hemlighet precis att jag inte mått så jävla bra, på så jävla lång tid. Hamnade på Malmös psykiatriska mottagning igårkväll. Jag gav det en andra chans, man måste ju göra det!

Jag fick ett rum fort, vid 18.00 ca Läkaren på psykakuten lyssnade, hon försöker göra det hon kan och förstår att jag behöver vara kvar där, hon verkade faktiskt vara äkta! Men det är tamig fan lika illa om inte värre uppe på avdelningen. Helt jävla vidrigt!! om jag ska beskriva det.

Jag försöker göra det jag kan förändra min situation, jag har acceptans, tålamod och ickedömmande mot personalen. Vissa är så jävla fina men en/två personer kan inte ta hand om 20 patienter.

Men när man själv jobbat med människor som på olika vis har det tufft blir jag faktiskt förbannad på deras form att göra det som ska kallas arbete. Det är ren förvaring! Jag blev lovad extra tillsyn från den minut jag fick rummet. De gånger jag fått tillsyn var vid två tillfällen, för att ta blodprov igår vid 20 och idag vid 8, hur jääävla svårt ska det vara att sitta 10 min extra och bara lyssna. Jag kräver inga mirakel. Men Ingen tar sig tid att prata öht. Man får inte ögonkontakt med personalen i korridoren, ber man om något så swishar de förbi en som man inte existerar, jag blev jättedålig inatt, suuuperförkyld och fick knappt luft. Jag fick en filt och halv panodil, SUUUCK är jag 3 år gammal? Skötarna sitter och glor på tv med dementa åldringar, det är jobb det med. Men det blir fel i längden.

Igår blev jag lovad att sätta in Lithium inne på avdelningen. Överläkaren hångarvar lite fint och säger att "sådär funkar det inte" Blir inget med det heller.

Och vad i helvete gör jag här då??? Ingen pratar med mig, ingen är intresserad att ens försöka ta kontakt, när jag gör mitt bästa så "vänta lite, jag ska bara....." Annars tänker jag att man som personal kanske säger "ett ögonblick jag lovar att återkomma"

Var finner jag acceptans? Har du ett brutet ben så tas smärtan och det brutna hand om, men om du har så jävla ont i själen? När det svarta hålet blir så svart att det liksom blir tomt? vad gör man då?

Det är precis detta som gör att man undviker psykiatrin. Jag har suttit i timmar på akuten pga urinvägsinfektion, men när mina tårar inte slutar rinna, när jag mår så dåligt att man knappt får luft då drar man sig ändå för att söka hjälp. Men precis som fysisk smärta går det till slut inte längre man kan inte stå ut och man vill ha hjälp. Men ja....

Man är stark när man inte ger upp sägs det.