Jag har alltid haft lätt för gråt. Jag kan skratta tills tårarna sprutar. Jag kan bli så arg att jag gråter.

Men jag gråter även när jag är i sorg, vilket jag är i väldigt ofta just nu. Jag har inte förlorat någon, jag har inte ont någonstans heller.

Men jag bearbetar en annan sorts sorg, att vara mamma just nu.

Ja ni läser rätt! Att vara mamma just nu är så hjärtslitande svårt, att ta in varje dag att det skulle bli såhär. Man går igenom varje minut i mina barns uppväxt, vad gjorde jag? Var blev det fel? Eller jag gjorde kanske fel? Jag drack inte, knarkade inte, rökte inte ens när jag väntade barn. Nä, jag kan inte minnas att jag gjort fel.

Jag har massor med möten varje vecka. Idag bup mellan 8,30-10. J har fått diagnos utvecklingsstörning för någon månad sedan. Hennes ADHD har varit feldiagnostiserad från början. I hässleholm väntade vi i 3 år på vidare utredning men inte ett skit hände. J har under hela sin tid i skolan blivit missförstådd, illa behandlad av kompisar, misslyckats med allt vad inlärning heter. Nu går hon i sjätte klass och mår så jävla dåligt att ord inte går att beskriva. Hon "hatar" mig, är arg på livet. Tänk er själva att inte förstå vad som händer inom dig, att vad du än gör så får du veta att du inte presterar tillräckligt bra, att du inte får betyg, att du hela tiden måste göra bättre ocj bättre ifrån dig och ändå räcker det inte. Tänk Att alla dina relationer med vänner blir konstiga och att människor runt om (även vuxna) tar avstånd från dig. Även om J inte har förmåga att läsa av allt och andras signaler så ser hon och känner av lägen. Hon känner sig antagligen som en jävla börda.

Detta ger utdelning nu, hon är skitarg!! Alltså riktigt ledsen och besviken liksom. Tänk er vanliga 12års hormoner fast allt annat. Morsan är helt dum i huvudet och har svikit henne, syskonen är pain in the as.

Jag vill bara ta mitt barn i min famn, hålla om henne hårt och kyssa henne på kinden och lova henne att allt blir bra och att ingen kommer göra henne illa mer och svika henne igen. Men hon litar inte på mig eller någon längre.

Jag känner inte sorg över att ha fått två barn med funktionshinder. Jag känner sorg över att ha stått maktlös i så många år! Och folk runt om dessutom har sagt att jag inte gjort tillräckligt. Alltså shit!! Ni skulle vetat hur jag kämpat genom åren, i skolan och via bup, till och med skrikit i telefonen när jag pratat med bup i hässleholm. Hjälp oss för fan!! Och de skyllde allt på långa långa köer. De proppade henne full med piller ist, som de sedan sätter ut igen i ystad och diagnostiserar henne. SUUUUCK!!!!

Men.... man ger aldrig någonsin upp, även om jag springer mycket och gråter mycket. Man behöver lägga sig ner och skrika och vara arg, för att sedan resa sig upp och fortsätta strida.

De är ju det finaste jag har.