Alltså jag har ju haft sömnstörningar jättelänge eller iaf sedan jag blev sjuk. Mest insomning eftersom min ångest så lämpligt brukar infinna sig vid kvälls och nattetid.
Att vakna mitt i sömnen och gå på toa eller så är inga problem om jag väl somnat, jag somnar om igen.

Ett problem är nu då att jag inte hör de första två larmen, dessutom oavsiktligt stänger av ljudet i sömnen! Idag vaknade jag 11,20 av att Fredrik ringde. Mobilen låg på min mage och enbart vibrationsläge var på.

Ja det kanske inte känns så jäkla farligt men sover jag längre än typ 9 så påverkar det min insomningstid med flera timmar! Går jag upp 7 så är jag faktiskt ganska trött vid 22. Har jag tur så somnar jag då mellan 23-01. Utan insomningstablett. Och är jag sådär normalt trött i kropp och huvud så somnar jag utan hjärnspöken.

Jag vill och önskar att jag är fri i största möjliga mån från alla konstgjorda hjälpmedel typ insomningsmediciner, ångestlindrande osv.... För jag vet att en dag så biter detta inte på. De är vanebildande (beroendeframkallande) Och läkarna kan en dag tycka att jag inte ska få mer. Så jag VILL ta till de hjälpmedel jag kan göra själv. Och där är dygnsrytmen skitviktig! Upp på morgonen, äta, motionera, vila lite osv. Men samtidigt förbjuder jag mig inte att ta till medicinerna om ifall att. Men jag har EXTREMT lätt att vända på dygnet. Och just nu är jag mer hypo. Inte mycket men tis och ons var olidliga för Fredrik. Jag pratar mycket, fort och om ALLT, samtidigt som jag sorterar papper och städar. Och så kom jag på att jag bokat träff med en tjej kl 16 för att hämta ridgrejer. Jag råkade kasta läkarintyg i soporna, pengar försvinner. Det slutar med att jag bryter ihop i soffan och bara lipar. Just vid dessa lägen måste jag ta till medicin eftersom både jag och de närmast mår dåligt av detta superduperspeedade beteende.

Det e så svårt att förklara såhär.
En sak jag märkt också är att mitt "filter" från omvärlden är minimal (alltid just nu) Jag blir lätt ledsen pga andras mående. Jag fick veta när jag åkte hem i tisdags att en person gått bort. Ingen jag kände alls egentligen. Men jag blir så knäckt av andras sorg/mående att jag till vilket pris som helst vill trösta! Jag kan INTE göra något mer än finnas där. Men jag känner att det inte är nog.

Det handlar väl om rädslan av att bli lämnad, att jag gör fel, att jag gör fel, att jag säger och gör fel saker eller inte gör något alls.

Jag vet inte..... Eller jo. Jag pratade med en annan av få bästa vänner och hon sa att det värsta man kan göra är att inte höra av sig. Vissa blir så rädda för sorg att de hellre låtsas som det regnar. I morgon vet jag vad jag ska göra iaf, men det håller jag för mig själv.

Nä nu får jag nöja mig med skrivandet.... Haha ni har nog inte orkat läsa hälften ändå.

Btw! Jag ladda ner en väckningsapp. Nu får vi se om jag vaknar i morgon.

Stor dag! Hemgång, med öppenvården som står redo att ta emot mig för vidare hjälp när jag kommer hem, jag kommer alltså inte hem till tomma intet Jag är redo att möta omvärlden med nya andetag. För er som inte kan denna sjukdom så har jag fått en medicin som kallas stämmingsstabilliserande. Ungefär som antidepressiv fast ändå inte. Den ska trappas upp lååååångsamt. Och under tiden jag trappas upp har jag fått annat som jag kan ta om jag skulle falla ner fort i det djupaste djup. Istället för att åka till psykakut så tar jag den.

Om ni undrar och funderar ang mina barn så får jag träffa dom så mycket jsg VILL och orkar. Men bor hos Ove tills jag är mer stabil.... Jag ska dock tillägga att de ALDRIG sett något otäckt, de sov när jag åkte till sjukhuset i torsdsgsnatt. Ja... att vakna och mamma är borta är ju hemskt men det kan ju hända alla.

De har aldrig upplevt någon psykos, eller dylikt. Tvärtom så har jag mått som bäst när de varit hos mig. Men jag blir uttröttad extremt fort och mina barn är lite extra krävande, typ haha. Och jag har inget fysiskt självskadebeteende så de har sett skärsår eller dylikt. Jag vet hur min kära lilla hemstad funkar så bäst att förklara sig.

Och det jag skrev på fb ang denna sortens disgnos är att alla är olika. Men jag kan vara lika social som alla andra, gå på krogen, träffa vänner, sminkar mig, klär upp mig och tränar lagom när jag är i den sortens fas (därför jag kunnat gå på volbeat konsert typ) detta kan hålla någon månad. Men så kan jag helt plötsligt bli "hög" alltså hypo. Då speedar jag iväg och allt lagom blir extremt. Detta kan pågå några dagar och man känner sig hög på livet! Detta går alltid åt helvete och jag går ner i "det svarta" Då blir livet meningslöst.

Detta den korta versionen. Och detta helvete ska försvinna ur mitt liv.

Snart HEEEEEEM!!!!!

Fick Perm från sjukhuset inatt (har varit där sedan torsdagnatt) för ett läkarbesök i ystad som jag inte visste! Fick sms-påminnelse igårkväll, bara what???? Har ju inte fått hem brev liksom (brevet låg i min brevlåda nu med morgonposten) Det kändes så jäkla viktigt för mig att få träffa läkaren här 8,30 så att vänta på läkaren till mitt i natten fick ju gå.

Vi Ska snart Tillbaka igen till malmö. Och hör och häpna!! MED EN fastställd diagnos!!! Äntligen har jag fått det svart på vitt. Jag har bipolär sjukdom typ 2.

Nu börjar en ny era i livet. Med rätt inställd medicin kommer min sömn rättas till, mina dalar och toppar kommer alltid finnas men blir inte lika avgrundsdjupa och nattsvarta och topparna blir inte lika skyhöga. Och jag kommer få lära mig leva med detta på rätt sätt. Så att JAG kan få lära mig hantera kaos i huvudet, livet och relstioner. Jag vill lära mig Älska mig själv, slippa skuld och skam och bli den mamman och underbara sambon jag en gång för var för fredrik, få tillbaka lite av den nykära känslan som.så snabbt slets bort under våra fötter, och få komma tillbaka till arbetslivet succesivt igen. Jag tror inte på mirakel, jag tror på självdiciplin, att aldrig någonsin ge upp. Det finns bara inte.

Även om det är såå jäkla kränkande och förnedrande för min självkänsla att vara inlagd på en avdelning där du inte få ha mobilsladden själv. Be folk låsa upp ditt skåp, be om din medicin, inte få ha nagellack på ditt rum,. Allt du äger och har på dig visiteras varje gång du lämnar avd och kommer tillbaka. Jag får inte ens gå ut från avdelning mer än 3 timmar varje dag med övervakat besök.

Detta ska jag säga er är det värsta jag varit med om! Men det är lärorikt, man får insikt i livet och möter människor på ett plan jag inte varit på tidigare. Ödmjukhet. Jag hade så svår ångest när jag kom in att jag somnade pga medicinerna och vaknade dygnet senare. Det är tufft! Ångesten finns ju kvar när du öppnar ögonen.

Jag vill INTE att ni dömmer mig för den diagnos jag fått, jag är ju ännu densamma som ni lärt känna men det har hänt saker i livet som triggade och fick sjukdomen att bryta ut. Och jag skiljer mig nog från många där (kanske?) Mina handlingar är mitt ansvar, hur kan jag SJÄLV förbättra min livssituation? Jo genom att Vara ärlig mot mig själv och min omgivning.
Jag äger problemet. Inte min läkare, psykolog eller skötarna på avdelningen. Bara jag kan förändra. Och jag gav mig jäveln på att strida till sista blodsdroppe (med stöd från familj såklart) Jag har varit nära att ge upp men gjorde inte det. Och det gav utdelning. Men oj vad "blod, svettt och tårar" det kostat.

Steg ett- Åka tillbaka i tid.
Två - Ev gå en sväng med Fredrik, så jag får andas lite.
Tre - Vila och lyssna på musik.
Fyra - Träffa läkaren.
Fem-blogga om dagen kanske?
Viiiiila.

Har inte skrivit på länge. Så det är dags nu tänker jag.

Jag har äntligen varit på första besöket på psykiatrin. Den psykiatri som ligger i min hemstad.

Besöket varade i 80 min. Han var sinnessjukt stressad, kastade mig mellan barndom, tonår nutid och hopp mellan fram och tillbaka. Sedan var besöket slut. Jahaja där satt jag med tårarna rinnande och sen är det hem och fortsätta livet.

Givetvis svarar man ärligt och ja, jag har missbruk inom familjen, alkoholism blandannat och DÅ stanna han och påpekade att den sortens medicin jag har vid behov INTE är lämpad om man har alkoholism i generna och är ytterst tveksam till att skriva ut.. Fan!!!! Då ångrade jag mig lite. Men visst, jag är ju själv behandlingsassistent så jag fattar grejen. Men jag har ingen lång historia av missbruk och intoxer, jag behöver hjälp med att hantera ångest, få prata om saker som hänt i mitt liv och få hjälp med att slippa dessa EXTREMA ups and downs. Inpulskontroll osv osv....

Detta kunde han läsa sig till så jag fick min medicin. Och tid får återbesök kommer hem på posten.

Jag har bestämt mig för att oavsett vad som händer med sjukskrivningar, mediciner, relationer osv så ska detta året bli min vändpunkt. Det är dags att börja läka och ta tag i sådant som gör så jävla ont, bli frisk och faktiskt tillåta mig själv att må bra.

Jag har fått hem en bok jag unnade mig. Som ska vara otroligt bra och gripande. Nu har jag något att läsa när nätterna är långa och ensamma.

God afton på er.

Det är så jädrans tungt nu. Det är natt nu. Alla där ute sover. Jag är klar vaken..... Alla tankar kommer till mig då. Allt allt allt!!! Känt mig så jävla långt under isen i flera veckor. Soffan är min bästa vän, tomheten är så brutal mot mitt innre.
Jag försöker med allt jag kan, stå ut helt enkelt, skingra tankarna och sysselsätta mig så gott det går. Jag tar hem barnen med dom hemma är man sysselsatt iaf. Gick till badhuset i em, jag simmar några längder, tittar på barnen när de leker och skrattar. Men jag e liksom inte där. Och det satans jävla samvetet äter upp mig, hur jävla värdelös jag är som inte riktigt har orken att gå "all in" När jag tittar på dom i badet.

Mina barn tre barn är väldigt mycket barn, visserligen är det bara två med diagnoser, men idag lovar jag er att dom gjort Allt i sin makt för att bara göra livet surt för varandra, innan kl 12 har olivia sparkat albin i annsiktet (dock var det nog inte menat att det skulle träffa så illa) så han bet sig i läppen, han sliter av henne håret i nacken. Julia har väl mer eller mindre talat om för mig från det hon vaknade till det hon somnade vilken värdelös skitmorsa jag är. INGET jag gör duger/ hjälper. Att Strukturera dagen, erbjuder pannkaksfika på badet, badar med dom i nästan 4 timmar. Mcdonalds efteråt för att avsluta lite mysigt. Näpp!!! Jag är så jävla kass ändå.

Jag VET!!!! Man kan aldrig köpa barns kärlek och det är inte min plan i det hela. Min plan var att göra något trevligt ihop. Eftersom min ekonomi är sjukt ansträngd så finns det inga möjligheter att köpa deras lycka ändå haha (ironi) Mina barn får höra varje dag att jag älskar dom, tittar dom i ögonen och berättar jur värdefulla dom är och att de duger. Men det är liksom kaos ändå.

Men ja.... tillbaka till det där som är så sjukt svårt att förklara.Idagsläget är det såhär. Jävla tungt, nattsvart och så förbannat äckligt jobbigt inuti kroppen. Att bara lägga sig i mörker på kvällen, då jävlar kommer allt som kan tänkas in i skallen, eller gå upp på morgonen?. Vill inte sätta fötterna i golvet, för till vilken nytta? Jag är så jävla äcklig människa, ful, värdelös och så pinsam att ingen vill umgås med mig så varför ska jag gå upp och visa mig för omvärlden?? Nä det ska jag bespara dom stackarna.

Det enda jag kan göra nu i det mörka är att torka tårarna, STÅ UT
TVINGA mig att göra saker, TVINGA mig upp, äta lite. Få lite ordning i mitt hem. Är jag ensam TVINGAR jag mig att gå ut långt/springa med förhoppning att inte träffa någon jag känner. Så jäääävla jobbigt, alla frågar ju hur det är, ja..... vad svarar man? Jo vars. Hoed opp och benen halvt i marken.
Jag har många viktiga samtal som måste svaras på..... men jag skiter i dom just nu.

Det bästa i detta är ju att jag vet att det vänder. Och då är det som det svarta aldrig funnits. Jag kliver gladeligen upp kl 6 och käkar gröt, dricker kaffe, springer en mil, häller i mig massa nytigheter och tar mig raka vägen till gymmet. Träffar vänner, bakar, lagar god mat till min fina sambo och barn. Köper lite fina blommor och sätter i fönstrena.
Life is fucking top noch!
I några veckor iaf, kanska månader om jag har tur.

Jag har fått mycket skit från folk, många frågar ibland men hört på omvägar också. Om man nu är sjukskriven och mår sååååå dåligt, hur kan man då träffa folk? Jag har varit på krogen EN sväng med! Nyår åkte vi bort tex. Sticker och tränar, skrattar med vänner och ses på cafeer osv.

Jag garderar mig, tar med tabletter som jag kan ta MOT all förmodan skulle må totalt katastrof som en blixt från himmeln (jag har inte fått hjälp än men jag kommer få hjälp mot detta snart så jag slipper piller) Jag är inte deprimerad alls egentligen! Mitt liv är inte kroniskt låååååågt. Jag kan vara skitglad! Skratta som en tok, orka leva som precis vem som. Tills det vänder igen....

Så om ni ser mig på ett caffe, om jag går på en fest eller vi bjuder hit vänner på middag, jag vill ju inte ge upp! Jag vill ju kämpa, snälla döm inte..... såhär bra är det inte hela tiden liksom.

Nu ska jag försöka sova. Jag ber till högre makter att det går. Jag vill verkligen sova nu så jag inte är som en levande död i morgon. Bilderna jag lägger till beskriver så jävla bra, precis hur det är!

Kram på er alla fina vänner. Och gonatt

Jul och nyår är slut hann inte märka så jäkla mycket av det, lillejulafton började min down.

Jag ringer nova i ystad för att få medicin eftersom min varit slut ett tag. Jag får kalla handen direkt! De menar att jag är kopplad till NPU i helsingborg, vilket jag inte är! Jag har träffat läkaren där en gång den 7/12 och då ville han att capio skulle ta över för vidare hjälp. Sedan blev det tyst. NPU hade dessutom stängt lille julafton.

Jag blir förtvivlad såklart, varför gör ni såhär? I morgon är det afton, mina tre barn ska komma och jag har väldigt jobbig ångest. Om ni undrar varför jag inte löst detta innan så hade jag det, trodde jag iaf. Jag ringde sekreteraren på nova 9 dagar tidigare och det var inga problem sa hon då. Men så var det ju inte. Massa jobbiga ordväxlingar, jag lipar mest. Varför gör vården såhär mot människor? Jag har slagit mig blodig sedan september för att få hjälp. Och jag har inte kommit någonstans. Allt jag bad om var att få medicin för att överleva julen, ge mina barn den bästa tänkbara dagen som alla andra jular.

Jag lägger mig i sängen och vill ge upp. Jag har inte valt att ha det såhär! Fredrik ringer dom, så vansinnigt jävla arg och de ger mig en tid 15 min efter samtalet. Jag får medicin utskrivet efter många om och men. Jag är INGEN tablettmissbrukare och har aldrig varit, men jag är stämplad där i deras journaler. Stämplad som något de inte vill ha inom dörrarna.

Jag har en lugn och mysig jul. Men dagarna mellan jul och nyår är jobbig, jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jag hör inte ett ljud från capio. Min sjukskrivning håller på att ta slut dessutom och ingen vill hjälpa mig! Panik panik.

Dagarna fram till nu har varit upp och ner, vi åkte till lund och hade en jäkligt bra nyårsafton precis som alla andra, för några timmar kände jag mig precis som alla andra andra. Jag hade så jävla kul!!

Men när vi kom hem var det katastrof. Somnade tillslut och vaknade igårkväll vid 17. Åt och somnade om till idag kl 12. Då hade dom ringt från h-borg. Fan!!! Ringer upp och de har ett återbud. Jag och fredrik kör in. De vill fortf att capio i ystad ska ta emot mig. De tycker min resa är för lång till dom.

Vi åker därifrån. Jag är ledsen, arg, förväntansfull, uppgiven, glad.... Jag fick nya mediciner, så jag kan ta OM jag verkligen behöver. Tryggt att veta att det finns bara. Jag fick även två nya tider, mest omifall att....

Tänk att det gått 5 månader, och jag har ännu inte ens fått en samtalskontakt. Inte ens fått prata med en jävla kurator. Och jag har legat på! Jag har skrivit egenremisser, ringt och haft mig. Inget har hjälpt. mer än att npu försöker hjälpa mig in till capio.

Förstår ni vad detta gör med människor? Jag är som ni, vanlig svensson, som jobbat sedan min minsta dotter var 6 månader, utbildat mig, jobbat med människor, varit glad och positiv till allt!

När jag sitter här hemma så känner jag hur tårarna rinner om kvällarna,dömer mig själv, varför blev jag sån här?? varför får jag inte styr på skallen??

Jag är jävligt glad också, jag gör saker utanför hemmet, jag VÄGRAR låsa in mig och bli den som folk tycker är udda. Jag badar med barnen, vi ser bio ihop, jag går med dom på stan, jag träffar mina närmaste vänner. Men många ser bara detta, och det är ju bra ändå faktiskt. Men när jag kommer hem eller pratar med min närmaste vän eller med Fredrik, då kan jag släppa garden och bara tala om exakt hur det känns!!

Hur jävla lack jag är på livet, hur sviken jag känner mig, hur dålig självkänsla jag har, hur hjärtat slår sönder bröstet och det känns som jag ska dö ibland.

Men jag vill ändå leva, jag kommer ALDRIG sluta kämpa, mina barn ska aldrig få känna att jag svek dom. Hellre sitter jag här och gråter när dom sover eller skriker i sovrummet när de åkt till sin pappa.

Jag är ju jag bakom allt det dära, jag kommer tillbaka till den jag vill vara. Men när det vetefan.

Jag har alltid haft lätt för gråt. Jag kan skratta tills tårarna sprutar. Jag kan bli så arg att jag gråter.

Men jag gråter även när jag är i sorg, vilket jag är i väldigt ofta just nu. Jag har inte förlorat någon, jag har inte ont någonstans heller.

Men jag bearbetar en annan sorts sorg, att vara mamma just nu.

Ja ni läser rätt! Att vara mamma just nu är så hjärtslitande svårt, att ta in varje dag att det skulle bli såhär. Man går igenom varje minut i mina barns uppväxt, vad gjorde jag? Var blev det fel? Eller jag gjorde kanske fel? Jag drack inte, knarkade inte, rökte inte ens när jag väntade barn. Nä, jag kan inte minnas att jag gjort fel.

Jag har massor med möten varje vecka. Idag bup mellan 8,30-10. J har fått diagnos utvecklingsstörning för någon månad sedan. Hennes ADHD har varit feldiagnostiserad från början. I hässleholm väntade vi i 3 år på vidare utredning men inte ett skit hände. J har under hela sin tid i skolan blivit missförstådd, illa behandlad av kompisar, misslyckats med allt vad inlärning heter. Nu går hon i sjätte klass och mår så jävla dåligt att ord inte går att beskriva. Hon "hatar" mig, är arg på livet. Tänk er själva att inte förstå vad som händer inom dig, att vad du än gör så får du veta att du inte presterar tillräckligt bra, att du inte får betyg, att du hela tiden måste göra bättre ocj bättre ifrån dig och ändå räcker det inte. Tänk Att alla dina relationer med vänner blir konstiga och att människor runt om (även vuxna) tar avstånd från dig. Även om J inte har förmåga att läsa av allt och andras signaler så ser hon och känner av lägen. Hon känner sig antagligen som en jävla börda.

Detta ger utdelning nu, hon är skitarg!! Alltså riktigt ledsen och besviken liksom. Tänk er vanliga 12års hormoner fast allt annat. Morsan är helt dum i huvudet och har svikit henne, syskonen är pain in the as.

Jag vill bara ta mitt barn i min famn, hålla om henne hårt och kyssa henne på kinden och lova henne att allt blir bra och att ingen kommer göra henne illa mer och svika henne igen. Men hon litar inte på mig eller någon längre.

Jag känner inte sorg över att ha fått två barn med funktionshinder. Jag känner sorg över att ha stått maktlös i så många år! Och folk runt om dessutom har sagt att jag inte gjort tillräckligt. Alltså shit!! Ni skulle vetat hur jag kämpat genom åren, i skolan och via bup, till och med skrikit i telefonen när jag pratat med bup i hässleholm. Hjälp oss för fan!! Och de skyllde allt på långa långa köer. De proppade henne full med piller ist, som de sedan sätter ut igen i ystad och diagnostiserar henne. SUUUUCK!!!!

Men.... man ger aldrig någonsin upp, även om jag springer mycket och gråter mycket. Man behöver lägga sig ner och skrika och vara arg, för att sedan resa sig upp och fortsätta strida.

De är ju det finaste jag har.

Det blev rätt bra idag ändå. Jag och sambon vaknade i morse, en timme försent!!! KATASTROF. Min klocka var ställd men ingen vet vad som hänt. 6,55 gick jag upp och kissa och bara WHAAAT?? Han ställer alltid sin klocka själv men han somnade kvart över åtta igårkväll så jag skulle va snäll och låta han sova ut. Ja nog fan fick han det. Han blev smått hysterisk över att klockan inte ringt för de har sjukt mycket att göra och han måste komma i tid. Och jag MÅSTE vakna i rätt sinnesstämning. Ingen vet vad som hänt men jag blev jätteledsen och allt kändes som mitt fel.

Sen blev det kaos i huvudet. Jag tar inga mediciner men har behovspiller. Vilket jag tar en till två ggr i veckan. Idag blev en sån dag. Och sen kunde jag andas igen och samla mig. (så man ska absolut inte förkasta mediciner om man kan hantera det) Jag ska antagligen börja med annan medicin sen men just nu är det såhär.

Jag hade möte kl 13 och efter det gick jag till min supergulliga svägerska och blev bjuden på nybakta lussekatter.

"Hemresan" blev en fantastiskt skön löprunda! Alltså jag kan inte med ord beskriva hur jäklans bra det kändes i hela min kropp. Jag tog mig tid att ta några foto så ni ska förstå känslan, tänk er den bästa musiken i öronen, vindstilla, kylan mot kinderna och utsikten över havet och hamnen, benen bara gick av sig själv liksom. Jag kunde verkligen vara 100% mindfull.

Detta blev så jäkla bra!