Fick Perm från sjukhuset inatt (har varit där sedan torsdagnatt) för ett läkarbesök i ystad som jag inte visste! Fick sms-påminnelse igårkväll, bara what???? Har ju inte fått hem brev liksom (brevet låg i min brevlåda nu med morgonposten) Det kändes så jäkla viktigt för mig att få träffa läkaren här 8,30 så att vänta på läkaren till mitt i natten fick ju gå.

Vi Ska snart Tillbaka igen till malmö. Och hör och häpna!! MED EN fastställd diagnos!!! Äntligen har jag fått det svart på vitt. Jag har bipolär sjukdom typ 2.

Nu börjar en ny era i livet. Med rätt inställd medicin kommer min sömn rättas till, mina dalar och toppar kommer alltid finnas men blir inte lika avgrundsdjupa och nattsvarta och topparna blir inte lika skyhöga. Och jag kommer få lära mig leva med detta på rätt sätt. Så att JAG kan få lära mig hantera kaos i huvudet, livet och relstioner. Jag vill lära mig Älska mig själv, slippa skuld och skam och bli den mamman och underbara sambon jag en gång för var för fredrik, få tillbaka lite av den nykära känslan som.så snabbt slets bort under våra fötter, och få komma tillbaka till arbetslivet succesivt igen. Jag tror inte på mirakel, jag tror på självdiciplin, att aldrig någonsin ge upp. Det finns bara inte.

Även om det är såå jäkla kränkande och förnedrande för min självkänsla att vara inlagd på en avdelning där du inte få ha mobilsladden själv. Be folk låsa upp ditt skåp, be om din medicin, inte få ha nagellack på ditt rum,. Allt du äger och har på dig visiteras varje gång du lämnar avd och kommer tillbaka. Jag får inte ens gå ut från avdelning mer än 3 timmar varje dag med övervakat besök.

Detta ska jag säga er är det värsta jag varit med om! Men det är lärorikt, man får insikt i livet och möter människor på ett plan jag inte varit på tidigare. Ödmjukhet. Jag hade så svår ångest när jag kom in att jag somnade pga medicinerna och vaknade dygnet senare. Det är tufft! Ångesten finns ju kvar när du öppnar ögonen.

Jag vill INTE att ni dömmer mig för den diagnos jag fått, jag är ju ännu densamma som ni lärt känna men det har hänt saker i livet som triggade och fick sjukdomen att bryta ut. Och jag skiljer mig nog från många där (kanske?) Mina handlingar är mitt ansvar, hur kan jag SJÄLV förbättra min livssituation? Jo genom att Vara ärlig mot mig själv och min omgivning.
Jag äger problemet. Inte min läkare, psykolog eller skötarna på avdelningen. Bara jag kan förändra. Och jag gav mig jäveln på att strida till sista blodsdroppe (med stöd från familj såklart) Jag har varit nära att ge upp men gjorde inte det. Och det gav utdelning. Men oj vad "blod, svettt och tårar" det kostat.

Steg ett- Åka tillbaka i tid.
Två - Ev gå en sväng med Fredrik, så jag får andas lite.
Tre - Vila och lyssna på musik.
Fyra - Träffa läkaren.
Fem-blogga om dagen kanske?
Viiiiila.