Alltså jag har ju haft sömnstörningar jättelänge eller iaf sedan jag blev sjuk. Mest insomning eftersom min ångest så lämpligt brukar infinna sig vid kvälls och nattetid.
Att vakna mitt i sömnen och gå på toa eller så är inga problem om jag väl somnat, jag somnar om igen.

Ett problem är nu då att jag inte hör de första två larmen, dessutom oavsiktligt stänger av ljudet i sömnen! Idag vaknade jag 11,20 av att Fredrik ringde. Mobilen låg på min mage och enbart vibrationsläge var på.

Ja det kanske inte känns så jäkla farligt men sover jag längre än typ 9 så påverkar det min insomningstid med flera timmar! Går jag upp 7 så är jag faktiskt ganska trött vid 22. Har jag tur så somnar jag då mellan 23-01. Utan insomningstablett. Och är jag sådär normalt trött i kropp och huvud så somnar jag utan hjärnspöken.

Jag vill och önskar att jag är fri i största möjliga mån från alla konstgjorda hjälpmedel typ insomningsmediciner, ångestlindrande osv.... För jag vet att en dag så biter detta inte på. De är vanebildande (beroendeframkallande) Och läkarna kan en dag tycka att jag inte ska få mer. Så jag VILL ta till de hjälpmedel jag kan göra själv. Och där är dygnsrytmen skitviktig! Upp på morgonen, äta, motionera, vila lite osv. Men samtidigt förbjuder jag mig inte att ta till medicinerna om ifall att. Men jag har EXTREMT lätt att vända på dygnet. Och just nu är jag mer hypo. Inte mycket men tis och ons var olidliga för Fredrik. Jag pratar mycket, fort och om ALLT, samtidigt som jag sorterar papper och städar. Och så kom jag på att jag bokat träff med en tjej kl 16 för att hämta ridgrejer. Jag råkade kasta läkarintyg i soporna, pengar försvinner. Det slutar med att jag bryter ihop i soffan och bara lipar. Just vid dessa lägen måste jag ta till medicin eftersom både jag och de närmast mår dåligt av detta superduperspeedade beteende.

Det e så svårt att förklara såhär.
En sak jag märkt också är att mitt "filter" från omvärlden är minimal (alltid just nu) Jag blir lätt ledsen pga andras mående. Jag fick veta när jag åkte hem i tisdags att en person gått bort. Ingen jag kände alls egentligen. Men jag blir så knäckt av andras sorg/mående att jag till vilket pris som helst vill trösta! Jag kan INTE göra något mer än finnas där. Men jag känner att det inte är nog.

Det handlar väl om rädslan av att bli lämnad, att jag gör fel, att jag gör fel, att jag säger och gör fel saker eller inte gör något alls.

Jag vet inte..... Eller jo. Jag pratade med en annan av få bästa vänner och hon sa att det värsta man kan göra är att inte höra av sig. Vissa blir så rädda för sorg att de hellre låtsas som det regnar. I morgon vet jag vad jag ska göra iaf, men det håller jag för mig själv.

Nä nu får jag nöja mig med skrivandet.... Haha ni har nog inte orkat läsa hälften ändå.

Btw! Jag ladda ner en väckningsapp. Nu får vi se om jag vaknar i morgon.