Stor dag! Hemgång, med öppenvården som står redo att ta emot mig för vidare hjälp när jag kommer hem, jag kommer alltså inte hem till tomma intet Jag är redo att möta omvärlden med nya andetag. För er som inte kan denna sjukdom så har jag fått en medicin som kallas stämmingsstabilliserande. Ungefär som antidepressiv fast ändå inte. Den ska trappas upp lååååångsamt. Och under tiden jag trappas upp har jag fått annat som jag kan ta om jag skulle falla ner fort i det djupaste djup. Istället för att åka till psykakut så tar jag den.

Om ni undrar och funderar ang mina barn så får jag träffa dom så mycket jsg VILL och orkar. Men bor hos Ove tills jag är mer stabil.... Jag ska dock tillägga att de ALDRIG sett något otäckt, de sov när jag åkte till sjukhuset i torsdsgsnatt. Ja... att vakna och mamma är borta är ju hemskt men det kan ju hända alla.

De har aldrig upplevt någon psykos, eller dylikt. Tvärtom så har jag mått som bäst när de varit hos mig. Men jag blir uttröttad extremt fort och mina barn är lite extra krävande, typ haha. Och jag har inget fysiskt självskadebeteende så de har sett skärsår eller dylikt. Jag vet hur min kära lilla hemstad funkar så bäst att förklara sig.

Och det jag skrev på fb ang denna sortens disgnos är att alla är olika. Men jag kan vara lika social som alla andra, gå på krogen, träffa vänner, sminkar mig, klär upp mig och tränar lagom när jag är i den sortens fas (därför jag kunnat gå på volbeat konsert typ) detta kan hålla någon månad. Men så kan jag helt plötsligt bli "hög" alltså hypo. Då speedar jag iväg och allt lagom blir extremt. Detta kan pågå några dagar och man känner sig hög på livet! Detta går alltid åt helvete och jag går ner i "det svarta" Då blir livet meningslöst.

Detta den korta versionen. Och detta helvete ska försvinna ur mitt liv.

Snart HEEEEEEM!!!!!